Vi pratar överdrivet mycket om mobbning

Ett ständigt problem som ältas, diskuteras och lyfts i alla olika kanaler. Speciellt nu i skolstarten, även om det förekommer lika mycket mobbning bland vuxna. Men nu fokuserar vi på barnen som är mer maktlösa. 

För det första kommer det inte att hjälpa ett skit att bara prata om - och sen bekräfta ett problem i nyhetsmorgon, kampanjer och med pinnålar. 

Jag är ingen barnpsykolog eller pedagog, inte heller Batman - fast jag gärna vill tro och agerar därefter ibland. Mitt hjärta blöder ofta av frustration, sorg och maktlöshet. Jag agerar på effekt och tar alldeles för många emotionella beslut - så jag skulle förmodligen vara högst olämplig som lärare.

Men jag önskar ändå att alla lärare kunde ha 10% av mina kalibrer i sig. I korridoren, klassrummet eller skolgården där mobbning är öppet. Barn återberättar hela tiden om hur de blir hånade i klassrummet, inknuffade i skåp, uteslutna på gympan eller får sin rygga dränkt i toaletten och menar på att lärarna ofta ser utan att göra något. 

Jag är också medveten om hur svårt det måste vara som lärare idag då de absolut inte får peta på en elev. En lärare har dessutom lika mycket status som en jävla clown, när de istället borde vara likställt med en direktör. Det måste vi ändra på. 

De här lama och värdelösa tipsen från Nyhetsmorgon kan fara åt helvete. Det måste alla hålla med om? 

 

 

 

Jag utmanar alla att komma med andra idéer, även om de är 'dåliga' så skapar det i vart fall en debatt. Nånting måste hända.

 

 Jag börjar: 

1. Samla ungdomarna i klassrum eller aula och be dem skriva anonyma lappar om vem/vilka de känner sig utsatta av. 
2. Mata in belöningssystem i tidiga åldrar - låt kidsen dela ut ’stjärnor’ till sina klasskamrat som gjort eller sagt något snällt under veckan. Samt ett ’äppelskrutt’ till den som vart elak. Lyft upp enskilda händelser och red ut dem i grupp. VÅGA prata och väck känslor hos barnen. 
3. Skapa en offentlig webbsida där näthat från elever print screenas och hängs ut. 

Vi måste ha fler vuxna på plats som ser och agerar i affekt - på plats. På skolgården när någon blir utesluten, eller i korridoren när någon blir inknuffad i ett skåp med huvudet före. Stega fram och peka med hela handen i höjd med ögonen på mobbaren och fråga vad i helvete det är som försegår? Skrik så högt du kan så att det ekar i väggarna. Så att alla vänder sig om. Häng ut och skäm ut mobbarna så att det väcker känslor av obehag. Lär dem konsekvenserna. 

Det finns givetvis inte pengar till fler resurser och lärare, det gör det aldrig. Men varje kommun har alltid råd att bygga rondeller eller resa fula monument på torget. 

Men inför obligatoriska fadderveckor där gymnasielever är kontinuerligt är närvarande i klassrum, skolgård, korridor från låg- till högstadiet då? 

Det kommer göra lika mycket nytta för en gymnasieelev som förhoppningsvis kommer att känna sig betydelsefull åt någon annan. Främst lära sig mycket om sig själv som kanske är, har blivit utsatt för - eller utsatt andra för mobbning. Kanske har de ett småsyskon hemma som är mobbad och kan relatera? Eller inte har ett syskon som känner glädje i att ha ett fadderbarn? 

Barn behöver bli sedda. De stackare som utsätter andra för mobbning behöver också bli sedda. Främst uppsträckta. Men det hjälper inte att prata om dem - vi måste prata med dem direkt på plats.