Blogg

Vart kom hennes fitzi in i bilden?

 

När vi hela tiden pratar och belyser om ’den första kvinnan’ så kommer aldrig jämställdheten att utvecklas. Den här baksidan på mjölkpaketet markerar tydligt att kvinnor är lite, lite sämre.

 

Detta förminskar främst Malin Söderström och det faktum att hon är med i Kocklandslaget. Det spelar väl för fan ingen roll vilket kön hon har!? Varför är det ens relevant i budskapet som handlar om ett fantastiskt nätverk som arbetar med rättvisa villkor inom de viktigaste ämnena. 

 

Mellan raderna läser jag och säkert många andra: ’trots att hon är kvinna’, ’hon är bra för att vara kvinna’ , eller duktig tjej ju’ !  

 

Dessutom är mjölkpaketen oftast direkt riktade till barn - ännu viktigare att det slutas poängtera och belysa ett problem. Hur skall vi kunna gå vidare i samhället med jämställdheten om vi fortsätter att handikappförklara kvinnan? 

 

Liksom pilla på en jävla sårskorpa som aldrig kommer att läka - främst kommer det att lämna onödiga ärr som alltid påminner oss. 

 

Hon är med i Kocklandslaget, inget mer med det

 

 
 
 
 
 

Mest lästa inläggen

Vi måste också lära unga tjejer att man inte behöver klä av sig för att få likes.

Jag är genuint lättsam över utvecklingen, att kvinnokroppen kan blottas ...

Du är så sorglig Martin K Lindén

Främst ratar jag Nyheter24 som valde att publicera din skit. Också att d...

Fler borde vara som jag

Redan vid 14 års ålder förstod jag att min musiksmak inte var bättre än ...

Åhléns och föräldrarna offrade ett barn för uppmärksamhet

Precis vad Åhléns ville. Det här barnet blev offer för en PR-kupp, för a...

Blogg

Vi pratar överdrivet mycket om mobbning

Ett ständigt problem som ältas, diskuteras och lyfts i alla olika kanaler. Speciellt nu i skolstarten, även om det förekommer lika mycket mobbning bland vuxna. Men nu fokuserar vi på barnen som är mer maktlösa. 

 

För det första kommer det inte att hjälpa ett skit att bara prata om - och sen bekräfta ett problem i nyhetsmorgon, kampanjer och med pinnålar. 

 

Jag är ingen barnpsykolog eller pedagog, inte heller Batman - fast jag gärna vill tro och agerar därefter ibland. Mitt hjärta blöder ofta av frustration, sorg och maktlöshet. Jag agerar på effekt och tar alldeles för många emotionella beslut - så jag skulle förmodligen vara högst olämplig som lärare.

 

Men jag önskar ändå att alla lärare kunde ha 10% av mina kalibrer i sig. I korridoren, klassrummet eller skolgården där mobbning är öppet. Barn återberättar hela tiden om hur de blir hånade i klassrummet, inknuffade i skåp, uteslutna på gympan eller får sin rygga dränkt i toaletten och menar på att lärarna ofta ser utan att göra något. 

 

Jag är också medveten om hur svårt det måste vara som lärare idag då de absolut inte får peta på en elev. En lärare har dessutom lika mycket status som en jävla clown, när de istället borde vara likställt med en direktör. Det måste vi ändra på. 

 

De här lama och värdelösa tipsen från Nyhetsmorgon kan fara åt helvete. Det måste alla hålla med om? 

 

 
 
 
Jag utmanar alla att komma med andra idéer, även om de är 'dåliga' så skapar det i vart fall en debatt. Nånting måste hända.
 

 Jag börjar: 

 

  1. Samla ungdomarna i klassrum eller aula och be dem skriva anonyma lappar om vem/vilka de känner sig utsatta av. 
  2. Mata in belöningssystem i tidiga åldrar - låt kidsen dela ut ’stjärnor’ till sina klasskamrat som gjort eller sagt något snällt under veckan. Samt ett ’äppelskrutt’ till den som vart elak. Lyft upp enskilda händelser och red ut dem i grupp. VÅGA prata och väck känslor hos barnen. 
  3. Skapa en offentlig webbsida där näthat från elever print screenas och hängs ut. 

 

Vi måste ha fler vuxna på plats som ser och agerar i affekt - på plats. På skolgården när någon blir utesluten, eller i korridoren när någon blir inknuffad i ett skåp med huvudet före. Stega fram och peka med hela handen i höjd med ögonen på mobbaren och fråga vad i helvete det är som försegår? Skrik så högt du kan så att det ekar i väggarna. Så att alla vänder sig om. Häng ut och skäm ut mobbarna så att det väcker känslor av obehag. Lär dem konsekvenserna. 

Det finns givetvis inte pengar till fler resurser och lärare, det gör det aldrig. Men varje kommun har alltid råd att bygga rondeller eller resa fula monument på torget. 

Men inför obligatoriska fadderveckor där gymnasielever är kontinuerligt är närvarande i klassrum, skolgård, korridor från låg- till högstadiet då? 

Det kommer göra lika mycket nytta för en gymnasieelev som förhoppningsvis kommer att känna sig betydelsefull åt någon annan. Främst lära sig mycket om sig själv som kanske är, har blivit utsatt för - eller utsatt andra för mobbning. Kanske har de ett småsyskon hemma som är mobbad och kan relatera? Eller inte har ett syskon som känner glädje i att ha ett fadderbarn? 

Barn behöver bli sedda. De stackare som utsätter andra för mobbning behöver också bli sedda. Främst uppsträckta. Men det hjälper inte att prata om dem - vi måste prata med dem direkt på plats. 

 

Mest omtyckta inläggen

Det finns ingen anledning att glorifiera kvinnan

Kvinnans kropp har alltid blivit sexualiserad, främst haft ett idealiser...

Om jag viker ut mig kommer jag inte att låtsas vara en förebild

Det är synd att Lindsey Vonn är tvungen att posera naken för att vara en...

Vart kom hennes fitzi in i bilden?

När vi hela tiden pratar och belyser om ’den första kvinnan’ så kommer a...

Vi pratar överdrivet mycket om mobbning

Ett ständigt problem som ältas, diskuteras och lyfts i alla olika kanale...

Blogg

Ni förtjänar en helt egen typ utav facebook

Ni som checkar in på Akuten med den obligatoriska nål-i-armvecket-bilden och deklarerar att ni ’mår bra under omständigheterna’ - UTAN att förklara vad som har hänt.

Ni förtjänar en helt egen facebook. En unik social plattform för folk som vill ha jätte-jätte-mycket uppmärksamhet och sympatier men inte vill erkänna det. Martyrbook?

Det är OKEJ att vilja ha sympatier när ni är sjuka. Säg det bara rakt ut istället - att ni är sjuka och således vill ha likes och kommentarer.

Det bästa du vet är ändå när alla skriver och frågar vad som har hänt, men du berättar såklart aldrig det.

Utan då och då uppdaterar du ytterligare en sorglig historia på din feed om hur dåligt du mår. Kanske en sorglig bild också, där du ser ut att vara mycket närmare döden än hemgång. För att sedan mysa ihjäl dig till de små notiserna som ploppar upp på din skärm med nyfikna sympatisörer. 

Varje like är som en digital krya-på-dig-kram? Det är OKEJ. Säg det bara.

Nedan ser ni två typiska like-raketer när jag gjort illa mig. Det kändes bra och återhämtningen gick således snabbare, det erkänner jag. 

 
 
 
 
 

 

Mest kommenterade inläggen

Ni förtjänar en helt egen typ utav facebook

Ni som checkar in på Akuten med den obligatoriska nål-i-armvecket-bilden...

Hon borde bo i en lada och inte i ett hus med hans barn

Min väninna visar mig omkring i sitt nya pampiga hus. Eller ja, hennes n...

Tänker du inte dricksa kan du fan äta och dansa hemma

"Äh! Städarna får ju fan betalt för att städa" säger mitt middagssällska...

Hennes barn blir min död

”Jag är graviiiiiid!” Skriker hon av lycka på andra sidan linjen. Jag är...